Hostan håller mig vaken och att min lilla kille Leon hostar gör det inte lättare att sova.

Min älskade man har flytt till Frankfurt. Tänk att det känns som en evighet tills han kommer hem. 2 dagar utan han och jag har inte ens klarat av en halv dag utan att jag drabbas av en svår abstinent. Jag kan tänka mig att eftersom  jag känner mig så ynklig som gör att jag  saknar honom mera.  Förutom att min son hostar och snorar så har han en förmåga att rulla runt och sparka och vända sig att jag blir tokig.

Fast trots detta är det så mysigt att min son fortfarande vill sova i våran säng när Georgios är bortrest.

Idag har jag insett att jag har svårt att inse att min äldsta son som blir 16 år har börjat bli stor och självständig. Självständig har han väl varit sen han 3 år rymde ner på byn i Kalavryta och lyckade tigga till sig pengar för att köpa godis. Kanske ett vagt exempel på  vad som gör min P till en självständig kille. Jag är så stolt över han men har svårt att inse att jag inte kan klampa in i hans rum bara för att jag har ett behov av att se och prata med han. Speciellt när han har kompisar hemma. Fy vilken jobbig mamma jag är.

Sanningen är att jag saknar den lilla Pierre trotts att jag ser vilken underbara stark och smart han har blivit som inte längre är mammas lilla kille. Känner  mig förvirrad samtidigt som jag vet att det är oundvikligt att hindra att han en dag ska flyga ur mitt bo och jag vet att han kommer klara sig bra i den stora världen. Gud vilket dravel. Feber yra?

Så vill jag behålla honom nära mig. Gode  gud låt mig inte bli en sådan hemsk mamma som ska lägga mig i allt han gör när han väl flyttat hemifrån. Men måste han verkligen flytta hemifrån och får man då ringa varje dag bara för att kolla vad han gör?

Jag vet inte riktigt var denna panik kommer ifrån.

Jag litar som en blåögd mamma på min son och som andra mammor så lyfter jag han upp till skyn. Och han har alltid fått varit storebror vilket inte  alltid varit rättvist mot honom.

Jag litar fullt på han trots att jag vet att han inte berättar alla saker som han har för sig.

Han har bra vänner och är en obotlig spel och datanörd.

Jag har brutit mot min egna visioner om att jag inte skulle behandla min mista som lille bror och stor som storebror. Vet inte om det började med att när jag kom hem från bb och från att alltid tyckt att P vara min lilla pojke så somnade mina två älsklingar bredvid varandra och helt plötsligt såg min 5 åriga son ut som ett stort stort barn när han låg bredvid sin nyfödda bror.

Gud vad jag älskar mina barn de är helt otroliga. Deras värme. Klokhet, deras humor, deras  sociala kompetens. Mina charmiga underbara vackra killar ni gör mitt liv så rikt. Fast att ni är odrägliga ibland. P med sina tonårs fasoner och L med otroliga envishet.  Tänka att ni lår mig saker om mig själv och ni gör mig till en bättre människa. 

Jag önskar att jag hade mer tid med er. Men jobbet tar massor med tid och sen är det bara att inse att ni skulle välja att in leka med mig om ni hade er vänner här.  mamma är inte nummer 1 mera.

Nu ska jag knuffa undan Leon över på G sida av sängen så att jag inte ramlar ur sängen.  

Fotograf Katja Elmén  mer info på www.zinq.se  eller vill ni boka en fotografering maila mig